Fladdermus.net   

 

Att höra fladdermöss

 

Eftersom fladdermössen orienterar med ljud och flyger runt och låter mer eller mindre hela tiden, kan man på lätet avgöra vilken art det rör sig om. Olika fladdermöss har olika sätt att ekolokalisera. Tyvärr är dessa läten så högfrekventa att människor inte hör dem (ultraljud). Därför måste man använda sig av hjälpmedel i form av en ultraljudsdetektor, an apparat som översätter fladdermössens läten till ljud som vi kan höra. Har man en sådan ultraljuds- eller fladdermusdetektor, som många naturskydds- och biologiska föreningar har, så kan man ge sig ut i natten och lyssna till fladdermössens ekolokalisation, och tro oss, det öppnar en helt ny värld.

Plötsligt blir man medveten om hur vanligt det faktiskt är med fladdermöss. Och inte nog med att man hör att de finns där, man kan också höra vad de gör. De låter nämligen på ett sätt när de flyger för att transportera sig långa sträckor, på ett annat sätt när de söker efter mat och precis i det ögonblick de tar en insekt, så låter de på ett tredje sätt. Då har de nämligen pejlat in bytet och kommit så nära att de måste sända ut ljudpulser med mycket täta intervall. Så täta att vi hör de som ett enda långt utdraget ”brzzt”. Vi kan alltså höra när fladdermössen fångar sin mat. Man kan inte bara lyssna med en ultraljudsdetektor, man kan också spela in ljuden på band. Sen kan man föra över dem i en dator och titta på hur ljuden ser ut. Och ljuden ser olika ut beroende på vilken art det är och vad fladdermusen gör för tillfället.

 

! Läs mer, se och lyssna på fladdermusläten hos Bat Protector !

 

Hur funkar det?

 

Standardsystemet i en fladdermusdetektor är heterodynsystemet och är mycket känsligt för svaga och avlägsna ljud. Detta gör det lämpligt för användning i fält för att skilja på olika fladdermusarter och olika ljudpulser. Det fungerar så att ultraljudsdetektorn själv genererar en ton. Detta ljud blandas med inkommande signaler, alltså det ljud som tas upp av mikrofonen, till exempel en fladdermuspuls. Skillnaden mellan det interna (den genererade signalen) och det externa (fladdermuspulsen) blir en hörbar signal som vi hör i detektorns högtalare eller genom ett par hörlurar. Alltså om vi ställer in detektorn så att den genererar en ton på 31 kilohertz (svängningar per sekund, kHz) och det flyger förbi en nordisk fladdermus med ekopulser på 30 kHz så hör vi i signalerna tydligt i detektorn på 1 kHz. Nu behöver man dock inte stå och räkna huvudräkning samtidigt som man lyssnar. Displayen på detektorn är naturligtvis anpassad så att den visar den frekvens mikrofonen tar upp och för att veta att vi faktiskt lyssnar på rätt frekvens så ska vi lyssna efter en så låg ton som möjligt (i betydelsen mörk, inte låg volym). Ju närmare den inkommande signalen från fladdermusen vi vridit frekvensratten, desto lägre ton hör vi. Har vi till exempel detektorn ställd på 40 kHz, så hör vi en ton på 10 kHz om en nordisk fladdermus patrullerar förbi. Och en 10 kHz-ton är en mycket hög ton (alltså ljus). Vi måste då vrida lite på ratten för att hitta rätt. Vrider vi frekvensen nedåt så kommer signalerna vi hör att falla i skala och de låter lägre och lägre. Vrider vi förbi rätt frekvens så kommer signalerna åter att låta högre. Har vi till exempel detektorn inställd på 20 kHz så hör vi också en 10kHz-ton och vi får vrida lite åt andra hållet igen. Tricket är alltså att bli snabb på att vrida frekvensratten rätt och hela tiden lyssna efter den lägsta tonen. För er som inte är bevandrade i toner och kilohertz så kan ni ju tänka på en telefonsignal (alltså kopplingssignalen i luren; ringsignaler kan ju låta hur som helst nu för tiden) som ligger i närheten av 0,5 kHz. Så låg bör den signal ni hör i detektorn alltså vara.

 

För att nu komplicera det hela lite så har varje ton också har en överton. En nordisk fladdermus som hörs på 30 kHz, hörs också på 60 kHz, och har man detektorn inställd på 60 kHz bör man vrida ner och testa 30 kHz också. Annars kanske man misstar en nordisk fladdermus för en dvärgfladdermus (som använder sig av ljudpulser på 55kHz).

 

Heterodynsystemet ger möjlighet till snabb artbestämning främst om det finns en smalbandsdel (läs mer om det på ljudsidan) med i ekopulsen, alltså en del av ljudet har en mer eller mindre konstant frekvens. Lyssnar man på fladdermöss som bara har svepande signaler, det vill säga ljud som faller i skala utan att plana ut mer på en frekvens än någon annan, så kommer ljudet i detektorn att låta likadant hur man än vrider ratten inom det aktuella ljudfrekvensområdet. Alltså, tonen blir inte ljusare när man vrider. Därför går det inte i sådana fall att säga exakt vilken art fladdermus det rör sig om utan bara att det är en fladdermus som sveper. Man får då ta till andra knep, som till exempel att se hur och var fladdermössen flyger, och man kan också ta till datoranalys av ljudpulserna. Till detta krävs dock ett annat system än heterodyning.

Olika platser, olika signaler. Fladdermöss ändrar sina pulser och låter inte alltid artspecifikt. I trånga utrymmen kan t.ex smalbandskomponent saknas. För säker bestämning bör man uppsöka jakt o transportområden, se också ekologiavsnittet.

 

Tidsexpansion

 

Genom att spara ner en ljudpuls digitalt, antingen direkt i en fladdermusdetektor eller via ett kort för höghastighetsinspelning på en dator, så kan man välja att spela upp ljudet i en långsammare, vanligen en tiondel av normal hastighet. På så vis kan man höra nyansskillnader i ljudens beskaffenhet då alla komponenter av ljudet blir utdragna med tio gånger. Det är av dessa inspelade ljud man gör sonagram där ljuden kan analyseras med avseende på frekvens, amplitud osv. Många detektorer, även de inte allt för dyra, har möjlighet till tidsexpansion, vilket alltså nästan är ett måste för mer exakta fladdermusundersökningar. För fältbruk är det enkelt att koppla på en bandspelare för lagring av de tidsexpanderade pulserna och det går utmärkt med en gammal hederlig kassettbandspelare. Det är dock bra om den har reglerbar, alltså manuell volyminställning på ljudingången. Tänk också på att bandspelaren måste kunna lagra ljudinformation på upp till 15 kHz (vilket de flesta gör) för att få med fladdermusljud på upp till 150 kHz, vilket räcker gott i svenska förhållanden. Endast i undantagsfall och i tropikerna kan man behöva bandspelare som klarar mer. För inspelning på digitala media,. Vilka ger rena tydliga inspelningar (DAT-bandspelare, minidisc, mp3-spelare mm) bör man se upp så att inte delar av frekvenserna skalas bort. Många sådana apparater är naturligtvis anpassade till våra öron och tar bort information som inte behövs. Detta kan vara en nackdel vid ultraljudsanalys. Det senaste modet bland fladdermusforskare är dock att använda sig av helt digitala detektorer med inbyggd lagringsenhet eller att koppla ultraljudskänsliga mikrofoner till ett höghastighetsinspelningskort på sin laptop, och spela in ljud direkt i sin dator. Detta är bra för avancerad ljudanalys men långt ifrån nödvändigt för inventering.

 

Mer info kan man också få hos Pettersson Elektronik  där man också kan köpa sin egen detektor!

 

 

 

 

 

 

VILL DU VARA MED OCH STARTA EN LOKAL FLADDERMUSFÖRENING PÅ DIN HEMORT?

 

LÄS MER

 

 

 

Fladdermusdetektorn -

 nyckeln till fladdermössens ljudvärld

 

 

Fladdermusdetektorer

och bioakustisk analys

 

 

 

 

 

 

 

(C) Johan Eklöf - Graptolit.com, Foto: Jens Rydell