Fladdermus.net   

 

Matvanor & jaktbeteenden

 

Föda

 

De flesta fladdermöss är insektsätare, så också våra svenska fladdermöss, även om det finns indikationer på att vattenfladdermöss ibland kan fånga småfisk.  Runt om i världen hittar många olika sorts fladdermusmat, alltifrån frukt och nektar till fisk, grodor, möss och blod. Det sistnämnda har gjort vampyrfladdermössen till några av de mest mytomspunna djuren och inte minst de mest kända fladdermössen. Men endast 3 av jordens ca 1100 fladdermusarter är vampyrer och alla finns i Syd- och Centralamerika.

Flygande hundar är alla frukt- och nektarätare och kallas ofta för fruktfladdermöss. De ska dock inte blandas ihop med fruktätande småfladdermöss.

 

 

Jakt längs häckar

 

Fladdermöss må gilla öppna landskap, men inte för öppna. Då är risken för stor att bli upptäckt av ett rovdjur. Nu har inte fladdermöss så många fiender i och för sig, men det kanske de skulle haft om de inte undvek just öppna ytor. Eller så har de haft fiender tidigare i historien. Mer om fladdermössens rovdjur här. Hur som helst, fladdermöss flyger ofta längs rader av träd, längs häckar och bergskanter. De verkar gillar linjära element i landskapet. Kanske för att gömma sig lite, kanske för att de kan använda sig av ekopejling på ett sätt som är svårt mitt ute i fria luften (där det inte finns så mycket landskap att ekopejla). Som vi sa förut, så räcker ju inte deras sonar så långt. Längs träd, buskar och häckar finns också insekter, vilket naturligtvis är en bra anledning att röra sig där.

 

Men insekterna flyger nära växtlighet för att undkomma rovdjur, alltså fladdermöss. Hur går det ihop? Jo, ju närmare växtlighet en insekt flyger, desto svårare är det ju för en fladdermus att urskilja vad som är eko från växt och vad som är eko från insekt. Ett bra försvar mot fladdermöss är alltså att gömma sig i ljudskugga så att säga. Olika fladdermöss är olika naturligtvis lite olika bra på att hantera detta. Vissa kan plocka byten till och med från blad och grenar, medan andra håller sig till att fånga de insekter som är ute och flyger en bit ifrån växtlighet. Men hur som helst, många fladdermöss både jagar och förflyttar sig längs räta landskapselement, och för förflyttning så fungerar hus lika bra som träd och många har säkert sett fladdermöss under rader av gatlyktor i sensommarnatten.

 

Jakt under gatlyktor

 

 

Du har säkert någon gång funderat över varför nattinsekter dras till ljus. Det är du inte ensam om och något entydigt svar finns inte. Men troligen så handlar det om att insekterna orienterar med hjälp av UV-ljus. I en naturlig situation är ljuskällan månen som ju är nästan oändligt långt bort, åtminstone för insekter som ännu inte har rymdprogram på agendan. När så en lampa tänds finns ännu en källa att orientera efter. Skillnaden är då att det ljuset är mycket närmare, så när till exempel en nattfjäril försöker anpassa sin flykt efter UV-strålningen kommer den bara närmare och närmare lampan, i en cirkelrörelse.

 

Fladdermössen har naturligtvis upptäckt detta. Inte anledningen till varför kanske, men att det finns gott om mat vid lampor, och man kan ofta se fladdermöss flyga längs raderna av gatlyktor vid våra vägar. Inte sällan har de då mutat in ett revir om ett par, tre lampor som de patrullerar fram och tillbaka.

Inte nog med att det är gott om insekter vid gatlyktor, de är också ovanligt lättfångade där. Nattinsekter som har öron och normalt hör fladdermöss, såsom nattfjärilar är vanligtvis mycket svårfångade. Men det har visat sig att ljuset från gatlyktorna påverkar fjärilen att ”tro” att det är dag och då behövs inte hörseln, som ju är ett fladdermusskydd, och den stängs mer eller mindre av. De normalt så svårfångade fjärilarna blir plötsligt lätta byten då de inte längre hör fladdermössen komma..

 

Man skulle kunna tro att ljuset också hjälper fladdermössen att se bytena, men då ekolokalisationen fungerar som den ska utan att stöta på hinder verkar synintryck bara överflödiga. I fria luften är det nästan alltid sonar som gäller vid jakt, åtminstone för de allra flesta fladdermöss.

 

 

 

Nordiska fladdermöss och Humlerotätare - en sinnesekologisk studie

 

Det är midsommartid i Västergötland och klockan är drygt elva på kvällen. Skådespelet börjar. Den första nattfjärilen dyker upp, finner sin plats på ängen och börjar stilla nyttja den osynliga hissen. Upp och ner, upp och ner i en outtröttlig rytmisk rörelse. Snart följer andra efter och innan man vet ordet av är ängen ett hav av guppande silvervita fjärilar – Humlerotätare (Hepialis humuli). Alla är de hanar i hopp om att finna en hona genom att visa upp sig i parningsdans. Men de spelar ett farligt spel. Det dröjer inte länge förrän fladdermössen dyker upp, de vet att det här serveras mat och har inga som helst problem att dyka ner och snappa åt sig den ena fjärilen efter den andra. En nattfjäril med ett vingspann på 6 cm ett välkommet skrovmål för en nordisk fladdermus som är van vid betydligt mindre byten. Men under ett par veckor varje år vet de att på den här ängen kan de äta sig mätta med minimal ansträngning. De störtdyker ner från sin patrulleringshöjd på fyra meter och tar tillsynes enkelt en fjäril i grästoppshöjd. Över hela ängen kan man se hur fladdermössen om varandra dyker lodrätt ner i gräset och upp igen, med en fjäril i munnen. Ett skådespel man inte finner på många ställen i världen. Humlerotätarna har till skillnad från de flesta nattfjärilar inga öron och kan alltså inte höra fladdermöss. Deras enda försvar är att flyga så lite som möjligt och att gömma sig så gott det går. Flyger gör de endast ett par veckor om året, då det är parningsperiod och då endast en halvtimme - trekvart åt gången. Humlerotätarna använder en visuell parningssignal och de flyger när kontrasten mellan de vita vingarna och bakgrunden är så stor som möjligt, d.v.s. strax innan midnatt, vilket också är efter det att fåglarna gått av sitt skift för dagen. De undviker så dessa rovdjur. För att skydda sig mot fladdermössen som ju vanligtvis jagar med hjälp av ekopejling, så flyger fjärilarna så nära grästopparna det bara går. Syftet är att bli akustiskt osynlig, alltså bli omöjlig att pejla in med hjälp av ljud. Fladdermössen har nämligen svårt att skilja byteseko från gräseko och ju närmare gräset humlerotätarna flyger, desto osynligare blir de, ungefär som flygplan försöker hålla sig i radarskugga för att fienden inte skall upptäcka dem. Men när ekolokalisationen inte räcker till så har fladdermössen inte varit sena med att lära sig nåt nytt, att jaga med synen. Trots den nordiska fladdermusens relativt dåliga synskärpa (den ser ca 1cm stora objekt på 1 m håll), så är humlerotätare tillräckligt stora och iögonfallande för att synas och åtminstone två veckor per år så har synintryck stor betydelse för jagande nordiska fladdermöss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(C) Johan Eklöf - Graptolit.com, Foto: Jens Rydell