RimFrost - ett ordflöde i ständig förändring om nuet, livet och allting

version 060121 (C) Johan Eklöf

I början
Det fanns en tid då det var grönt även på den här sidan stan,
det var växlande molnighet och endast lätt bris.
Man tog sig fram spontant, genom att vandra,
eller etappvis med lian och den ena dan var lik den andra.
Man umgicks med varandra, ingen dekan, ingen kung var krönt
och det var kort sagt skönt och bra på alla de vis.
Människan var nu, sen alldeles nyss, upplyst och vis,
dock lite ovan vid världen och dess nya värden
eftersom order från ovan utvisat dem från paradiset,
en kris i liten skala på grund av ett hyss och priset att betala
var att kastas ut, utelämnas till sina egna öden,
egen läroplan och så småningom döden.
Allt på grund av ett policybeslut, rörande ett äpple
eller kanske var det en banan. Synd tyckte de som ville tillbaka
på den oupplysta banan igen. Men synd och erotik
visade sig snart vara roligare än himlen,
och smakade mer smultron än både äpplen och päron.
Men nog därom, för på väg mot status av i-land
tänkte ingen längre på den gamla regeringsformen,
inte heller på ormen, och få förutsåg, även om de hävdar motsatsen i efterhand, den stundande babyboomen.
Detta trots minst sagt tydliga omen.
Undrens tid är alltså förbi, nu på behörigt avstånd.
Obehöriga avkräves obönhörligen tillstånd, utan undantag.
Det råder undantagstillstånd och maten är slut redan idag,
långt innan bäst före. Och hungern är stor bland de ungdomar,
de under 26 eller 31 om de studerar, som fått order
om att rycka in eller ut och att i ett enda andetag
och i samma undanmanöver marschera söderut.
Det har hänt förut och avverkad historia verkar upprepa sig
i tid och otid, så att vår redan påverkade nutid
sedermera värker fram en förtidspensionerad framtid.
Det är så den fungerar, historien. Igen och igen
till dess att sen är samma som nyss eller så som snart blir strax
i en evig loop, och nu är det alltså dags för ännu en.
I början av den tredje månaden, efter återbetalningen till SCN,
veckan efter löning. Då är det dags för kröning av en ny tid.
Detta sker som vanligt genom eldstrid eller om avtalet tillåter
genom överklagan på deltid eller med löfte om belöning.
Hur som helst, ambulerande trupper är på väg.
Fjärrstyrda som robotar med mobila katapulter
undulerar de ihop, i grupper genom terrängen.
Flera av dem är inhyrda konsulter med egen F-Skattsedel,
alla med minst en destruktiv dominant allel
som lätt kan ta en fiende på sängen.
Friheten står på spel och inför sista versen höjer vi
såsom brukligt är ett halvt i refrängen; vi sparar på krutet
och spurtar endast på slutet. Det är viktigt att det inte blir fel,
nu när tiden verkar vara uppåt väggarna ur led.
Den gud som vakar över rumtiden är uppenbart vred
och vrider och kröker både tid och rum in absurdum,
lite till och lite till tills tiden i det närmaste står helt still,
till det tar stopp och hamnar efter i sista kurvan.
Det stundar upplopp, men det hägrande målsnöret
blir i den unga vridna tidens tunga före blott en hägring.
Guldmedaljen blir till baksida och spiran och äpplet
får sällskap av ett öre och så småningom cent,
bättre det än aldrig, det är lönen. Men folket finner sig snart, det har de alltid gjort, ibland förvånansvärt fort,
och kanske är det därför som människan alltid försöker
finna sig själv på annan ort. Till exempel i Indien,
det är vanligt. Den själsliga ingivelsen att bemästra övertygelsen är alltså viktigare än den världsliga omgivningen.
Det som har hänt står ju att läsa i tidningen.
Det undermedvetna måste man hitta till själv,
och många går vilse på det de tror är genvägarna
till vår nedärvda arvsynd. Och idag ropar rubrikerna: Belägring!
Feta bokstäver ger tyngd i Times New Roman
utan onödig färg och fägring. Guds outgrundliga vägar
leder nu från botten mot ett av de sju krönen,
ingen avledning, ingen vägledning. Kursen dalar,
folket rasar och kräver: Förändring!
Undergångstankar kväver allt
som inte är högsta memetiska mode. De som predikar evigheten och dess expanderande tystnar,
såsom visorna upphör och nu istället bara lyssnar,
något de kanske alltid borde ha gjort.
Inbillning säger mer nu än orden, mer än själva bilden;
ljuden av opposition och avbildning av Oden
är förbjuden i skolan och de med utbildning går under jorden,
utan att passera en bemannad tunnelbanespärr,
och bygger där fästning och fort, men inte fort nog tyvärr.
Flera faller för pressen, genomgår personlighetsförvandlingar
och kommer bort på avvägar. Några med mycket pengar
på sitt VISA undkommer hängning och köper sötbrödsdagar
till varandra och döddagar till andra
och slipper så effektivt undan rättvisa förhandlingar.
Lemlästning är sen snabbt gjort och processen blir kort
för dem som saknar korrekt ifyllda ansökningshandlingar.
Propagandaklyschor om mäktigare länder och större dagar
predikas av teven som redan känns omodern
trots att den är digital. Modern som vyssjar barnet
som fötts in i detta elände utan fallskärmsavtal,
knäpper sina händer, och blir religiös.
Då kanske det vänder. Hon önskar hon befann sig i samma tid som greven, tiden när den var som bäst, mindre brutal och rätt så generös. När man visste att den som ger får.
Men nu är det strax läggdags, dags att hibernera några år,
helst genom hela den kommande istiden.
Den som inte skulle anlända förrän helvetet frös,
men den som kom då golfströmmen och det komplex
av strömmar vari den ingår vände mot väst igår.
Men människan har aldrig byggt några iden,
och kommer heller aldrig komma på idén att göra så,
inte inom överskådlig evolutionär framtid.
Vår samtid är måhända onådig, men inte så revolutionär
eller ambitiös. Vi är alla barn av Hedenhös, ty människan är
för att hon tänker, ibland för mycket, men ofta inte längre
än näsan räcker, vi lämnar där tankarna på tippen.
Därför måste vi också tänka ett steg längre när vi ljuger.
Vi väcker så vår fantasi, lämnar egotrippen
och låter morgondagg vara hopp. Solen ångar bort vårt bryderi, i den bästa av världar där ju per definition alla duger.
Vi hittar på förklaringar och myter kring allt elände,
tror på en övermakt som är allsmäktig, och den Helige utsände
som har fullmakt att tvinga var och en att vara moralisk
och gärna präktig. Vi lyssnar sen på alla de profeter
som har något bättre än nuet att utlova och som förutspår
en framtid snäppet ljusare än en konjunkturbarometer.
Vi läser bibeln i ännu en ny utgåva och hoppas
kunna tolka in något som ingen tolk tidigare vågat
och kanske finna ett svar på det någon aldrig frågat.
Religion är som poesi och varje ord skall vridas i vår fantasi
och sedan föras vidare från mun till öra via en tinninglob
och till en mun igen, såsom viskleken,
fast med en svårsjungen psalmmelodi runt jorden.
En urspårad nyck, kanske ett skämt i tidernas begynnelse
som skrämt skiten ur varje medborgare,
sen vi klev ner från träden någon gång under tidig Miocen,
och som sen som genom lidelse och bekännelse gått direkt i fängelse för varje förseelse utan bestående men.
Ett globalt lågtryck i Guds namn, ett förtryck med eftertryck och löften om en ljus och en trygg hamn på andra sidan Styx passerar efterhand Götaland följt av växlande molnighet
och en och annan skur. De skingrade tankarna lättar
men dimbankarna ger upphov till oenighet i de stora frågorna, vilka växer sig starkare och starkare i takt med att farhågorna
för att någon tillräckligt galen religionsknarkare
framöver åter skall ta över plågorna
med hjälp av en välbetald kandidatur, några rasdjur
och predikan om monokultur. Men det kommer inte att hända.
På det finns ett principbeslut och de som ifrågasätter
och vill invända kan vi omvända på institut
genom ett enkelt domslut, eller i bättre fall skicka dem söderut
över en veckända på statliga medel, ge dem frisedel
eller lite studiemedel och ett namn på en egen röstsedel.
Så får de välja själva.

Ny tid
Upproret tar slut på en söndag och det är nytt upprop
på måndag. Vi delar nya lag och vill ha mer än avlöningsdag den 25e. Vi vill ha nytt, lägger till ett New
och de gamla vanorna protesterar högljutt,
såsom är brukligt när nyheter slår läger en bit bredvid Jante
och med Luther strax jämte. De allt för luttrade sållar vi bort. De odugliga håller vi kort och säljer för en handfull dollar. Åberopande av visdom sopar vi snabbast möjligt under mattan i väntan på naturlig dödsdom. Och som följdsjukdom
gör vi det till sport att bolla vidare problemen
till dagen innan examen och ha flera bollar i luften
för att osynligt kunna tappa en. Vi låter saker ske fort,
snabbare än ljudet, ja till och med snabbare än ljuset.
Men skenet bedrar och är av dubbelnatur, blir till mer oväsen,
mer sus och dus än någon någonsin kan behöva.
Tack, kom ut ur burarna. När stormen bedarrat
är det vi som är narrade, och döva av tinnitus, av tystnaden
i lurarna; vi är lurade, vi och endast av oss själva.
Och vi inser det alltid för sent, fem i tolv
eller åtminstone klockan elva. Lagom till kaffet.
Och plötsligt är vårt största problem inte längre svårt,
men ändå vårt första, för det är mycket viktigt att det blir rätt.
Det som måste bearbetas av vårt nervsystem
är bara om vi ska ha en latte eller en frappuchino,
kanske en cappuccino och till det något outtalat fritt från fett.
Att be om en skvätt bryggkaffe betraktas som en oförrätt
och plötsligt står vi utan rösträtt.
Ärrade söker vi snarast tröst i naturen,
uppfinner väsen och mystik. Den vinner
som avfyrar ett leende med rätt proportioner och matematik, vilket går att operera dit, det gyllene snittet,
som långt senare dock endast är en inramad tolkningsfråga
och med tevens hjälp en hel befolknings plåga.
Vi tvingas tycka, se på och sedermera vilja detsamma,
Vissa vill mera än att spegla själen med kroppen,
men det är inte vi som bestämmer vilken som är droppen
som ska rinna över. Vi styr inte över bägaren,
ägaren är marknaden och dess spektakel; och marknaden
styr genom mirakel. De positiva kallar det så, och finner vardagslyrik bland paragrafer och hoppas
att ryttlande grammatiska lagar ombildas under högt tryck
från allmänheten. Allmännyttan avbildas under brinnande blå låga och blir till konst så länge ingen klagar, sån är den, evigheten. Åtminstone den del som syns som hela härligheten, den som tagit ärlighetens namn. Amen.
Så ändras sakernas tillstånd ännu en gång,
och inte är det Newton, Galilei, gatsten, kampsång
eller en nybyggd bro. Nej det är vi, bara vi, med viss hjälp
av demokrati, som köpt oss fria genom auktoritetstro
och ett fett privat bankgiro. Vi är inte längre trälar
under den fria tanken och våra drifter,
istället krälar vi för världsbanken som reptiler.
Deras eftergifter, våra bedrifter, Och det är så vi bedöms
och dömer nu när världen är enkelriktat global
med flera gräddfiler. Varje perifert hörn på jorden
är en liten västlig filial dit vi färdas och berömmer, vi turister.
Snart har de också våra holistiska ideal,
de som bodde där först, stackarna vi avfärdar
som mindre värda, de som fått bära på denna materiella törst
så länge, ända tills idag. Äntligen får vi en idealisk värld, idévärlden, den bästa av världar, den som aldrig någonsin brister, ja inte ut i skratt i alla fall. Ett fall framåt kallar vi det, ännu ett förmånligt lån, ännu en oxymoron att leva efter
i form av en skattefri förmån. Allt för att i union
hålla borta det onda söderifrån och unisont
hylla vårt sätt att bedriva tillvaron genom en 3G-telefon.
Men vi har nu börjat kräftgången mot Big bang
och inlett ångerveckan med bakfylla.
Öppet köp gäller endast varannan röd dag,
för framtida behov besök din lokala Sibylla punkt kom ihåg:
Människan klagar för att uppfylla sig själv.
Vi höjer ribban blott efter varje stolpskott,
och förväntningarna efter besked om räntesänkningarna.
Det verkar vara själva meningen, för varje dag
har vi flera klagomål att nå upp till.
Redan vid lunch är dagen halvdan och sen blir det bara värre, inte något blir uppnått. Nej, det är inte konstigt
att man känner sig ovan och aldrig bättre än halvbra.
Vi skyller sen förseningen på regeringen och föroreningen
på den lokala bostadsföreningen. De är lättare att klandra andra
än att som alternativet påbjuder, anklaga varandra
i de egna leden. Vi borde kanske ha tagit tag i var dag,
och inte som nu behandlat vardag som helg.
På den sjunde dagen skulle vi ha vilat och avnjutit ledigheten, inte förr, trots att det var bättre då. Ju förr desto bättre
borde man ju förstå. Men är argumentet köp så sälj.
Vi börjar varje varv med att passera gå och snurrar med förakt en butelj, stänger av musiken eller helt krasst röstar ut
den som är besvärlig, som vill sitta på två stolar och ha en pakt och utöva makt. Den får stå, över sitt kast och vid sidan av.
Men ha förtröstan, tiden kommer då även vi kan ställa krav,
åtminstone för 5.90 per minut. Tack för samtalet,
du kan nu lägga på luren. Vi fick inte tycka, men tur i oturen;
det är ju alltid roligt att komma fram, ty i nådens år 2005,
då hav fryser över och fyrar blinkar tappert
mot hamnar i underläge. Då skall vi ännu en gång resa oss
mot asken Emblas stam, och blicka ut över disiga färjeläger.
Vi rotar en ny tanke, förgrenar oss över gränser
och sår vår jord, men inte för långt ifrån vårt eget bord
eller platsen där förra årets äpplen föll.
För när löven i själva verket visar sig vara stjärnorna,
andas skogen sakta fukten ur morgondaggen,
som när den blivit mogen är kvällsluft
och den förbjudna frukten. Liksom gamla minnen
som gror ur de spruckna kärnorna. Och förnyas.
Men snart är vi åter glömska i nuet och i ekorrhjulet.
Vardagen är trygg och vi dansar regndans höga på syra.
De dyra råden är åter de godaste, de bedyrade orden
åter de nyaste. Det senaste löftet känns mest aktuellt.
Det är ett nytt år. Men innan vi verkligen förstår
att det redan pågår är vi inne och planerar för nästa nyår.

Vändningen
Men så småningom kommer det att ske,
den där förändringen de talar om. Nu är det rätt så skevt,
men sen så kommer vändningen som sadlar om. Det väger över till min fördel. Det fördelas mer i min skål, och täpper till
det till hål som istället öppnar nya dörrar på glänt.
Då äntligen kommer eftersändningen jag väntat på.
Över adressat okänd står namnet åter känt.
Den kommer som ett brev på posten som är just post igen,
för kiosken där mina paket legat och väntat
har stängt för längesen.
Jag har gått i mål innan och gett upp mina måsten,
fastän jag behållit de som är bra, att äta, sova, älska,
bara lova de löften jag kan hålla, bara behålla trösten
att sommaren endast gör uppehåll över hösten,
att inte höja rösten över den goda tystheten,
men tysta den svårmodiga överhögheten. Att våga döva fegheten, att rösta ut trovärdigheten och chansa
medvetet med en oprövad inhemsk produkt på mittfältet.
Strategin bär frukt och fyller åter upp skålen i partytältet
där de glada vrålen överröstas endast av ljuden från gnällbältet.
Men man blir framgångsmätt och att Mammon är Guden
har man ändå inte insett. Så det kunde ha gått tämligen illa måste jag medge, jag känner många som gått upp i limningen och hamnat på kant, som trillat dit och hamnat på sned
vid ruinens brant samtidigt som droppen runnit över
i tilltänkt självmord. Det var liksom helt enkelt
aldrig deras kopp te eller bord; de kunde aldrig
dränka sorgerna, bara bleka färgerna, andas konstgjort
och endast leva ut i veckans veckotidningskorsord.
Men det är tryggt i den - i mångas ögon ovärdiga - världen,
där ens egna värderingar bara kommer serverade,
och när blicken så småningom lyfts från veckobladet
och bort från teven och tankar som inte är postorderlevererade
dyker upp som tomrum på CV:n. Då återstår stålbadet,
från schizofren till homogen på 7 dar och 40 nätter
i samma båt. Den slutgiltiga reningen från barbar
till en upplyst despot, en högst lysande tsar
som ju per definition sitter inne med alla svar.
En erövrare och hänförd härförare som förför förlorare
och prisar dem som tagit steget till förgörare i Herrens namn, amen. Världen skall vara likriktad i varje avseende
och varje norm, förändringens storm skall svepa dag som kväll.
Familjevärderingar och söndagsskolan skall stå modell
för utbudet i den begränsade utbildningen
och inte som det anarkistiska gnäll som nu råder
för att tillfredsställa den personliga bildningen och inbillningen
som ännu kvarstår att alla är unika. Nej inför lagen, Allah
och domedagen är vi alla lika som bär. Det begrep de förr,
romarna och de redan gamla grekerna, att skillnader
liksom för många begrepp är allt för svåra att hålla isär.
Så därför går renrasighet och enfald, liksom samhörighet
och enighet före mångfald och artighet.
Det är kanske ingen hemlighet att världen drivs
med likgiltighet inför de som inte är vi. De som tillhör oss
är så beredda att slåss mot dem som inte tillhör
samma byråkratiska koloss. Det är det som binder oss samman i demokratisk anda och skyddar oss mot de andra
och deras propaganda. Det är viktigt att inte blanda
säger vi och kastar sten i vår inglasade veranda.
Snart åker vi på allehanda kongresser och resor
så långt bort som möjligt och allt svenskt blir plötsligt löjligt.
Osvensk är bra, utländsk är bäst.
Vi korsar den mongoliska slätten på häst, finner ro i Nepal
och i det inre av Tibet blir Svensson både andligt frälst
och konstitutionsradikal poet, åtminstone under resans gång.
Snart byts hyllningar till månen och rituell aftonsång ut
mot självpåtaget slipstvång i en valutaaffär
och den alternativa ryggsäcksturisten är åter folkpartisten,
som nu för polarna, kan berätta och förbättra sitt liv i en egenproducerad dramadokumentär.
Det är ju viktigt att utåt vara utåt och ses upp till
som auktoritär, man skall ha en lagom mystisk barriär
men ändå vara öppen. Och populär, det är viktigt.
Man skall dessutom, innan man är 30 och pensionär
ha varit överallt och levt som i en thriller.
Ytan bedöms men det inre skall räknas, en ekvation
som är svår att beräkna och som för många strör salt i sår
som inte går att läka annat än genom att käka lyckopiller.
Allt för många går så över vattnet efter metadon
för att om möjligt hålla sig flytande utan att ta lån.

Bättring
Att verkligen tänka efter är svårare. Det är lättare att fråga
en allvetare eller tillbe ett tidigare byggt altare.
Och helt enkelt enklare att vara idésnattare
än att bli sin egen beslutsfattare. Det är med andra ord lätt
att antingen vara fången av tron på den absoluta sanningen
eller omgiven av tvången att tro att omgivningen
har rätt varje gång såsom besjungs i sången,
om man inte tillhör kategorin haren som blir omsprungen.
För det är lättare att vältra sig i motgång än att leta efter en ingång till tankegången som leder till framgång i en livsstil man vill skall uppfattas som otvungen. Människans inre
skall bli den sista landvinningen, sen når vi Nirvana allihop, yngst som äldst. Med en sund fundamentalistisk vana
och övertro på att bli frälst och själsligt upprymd,
så gräver vi vår egen bekväma grop inför kvällen,
som den fängslade geologen sa, och inte leder den till himlen.
Inte sållas heller de troende agnarna från det hedniska vetet. Nej, aldrig upphör jakten på vaccin och bot mot den eviga elden i helvetet. Vi helt enkelt litar och tror
på att storebror ser och är god, att det är han som ror
när det är syndaflod, och att han som är så stor,
ensam kan rädda djur efter djur, människa och klon
och så småningom med lite tur,
genom den återstående genpoolen, från den sista
och samtidigt framtidens första generation,
skola återupprätta paradiset som en demilitariserad erogen zon.
Så var det skrivet, så lät påbuden från dirigenten
som tolkat budorden, ursprungligen från orienten,
och förklarats för geni. För gemene man var det därför givet
att så skulle det bli; den upplyste ledarens tal om altruism skulle göra dem till vi och egoismens tid
skulle för alltid vara förbi. Så med lika delar brist
på utbildning, patriotism och religiös fanatism enas fronten
och folket förenas i ett gemensamt intresse för ekoturism
vid händelsehorisonten. Det ligger i tiden, är naturligt
och hälsosamt och blir vår räddning
påstår reseföretagen blygsamt. Med en känsla för naturen
och dess naturlighet är det tur i oturen att vi vet det vi vet:
att det är vi som underbygger dess förgänglighet.
Kunskap är makt och vi ingår en tillfällig ickeangreppspakt
med Moder Jord. Och den håller som vanligt
i tre till fyra dagar, sen börjar nästa häxjakt
med lagstadgade köpe- och rivningskontrakt. Naturens lagar
är andra och bortsedda ifrån eller åtminstone tolkade
med prutmån. Trots att vi långtifrån betalat av våra topplån
gör vi nya uttag och utökar vårt territorium.
För att rena vårt samvete inför detta faktum
stiftar vi snart en ny lag som träder i kraft den 1 januari
men beviljar redan samma dag ett eller flera undantag,
rörande fossila bränslen och viltsafari.
Men nu skall det alltså bli bättring och bot och alla som förr var mot skall nu omskolas till för. Utrustad med Naturens parlör och den enkle 30-talsupptäckarens och upplyste resenärens vigör ska vi en gång för alla lösa människans problem genom att turista i och inte parasitera på och inuti
vårt ekosystem. Vi ska helt enkelt ha en extrem
ekologisk profil. Men längre än till avtagsvägen
kommer vi inte i bil. Vi blir sittandes på parkeringen
och tittandes på det av regeringen sponsrade spektakel av stånd i falsk rokoko eller annan stil; på försäljare
som med sina tentakler fiskar köpare, och fikare
i en platsberså fikandes lite på måfå. Vi ser folk
från när och fjärran utsträckta på badlakan
vid den kaklade poolen man inte har råd att bada i,
eller ens bör bada i på avrådan
från den laktoovovegetarian i falska fårakläder
som kränger magiska stenar från Långtbortistan.
Han påstår - på sin Stockholmsvästerbottniska –
att de gjort alla han känner friska, och därför är ovärderliga.
Han hade tydligen fått dem från en indian i gynnsamt väder.
Och liknande påståenden kommer från en annan man
i samma alternativa kostym och munläder. Han säljer parfym
och konstläder och har ett oslagbart pris,
samt ett bra försäljningsargument; 0,5 procent
går oavkortat till BRIS. Om man vill kan man få ett gåvobrev, ett bevis och diplom i form av ett påskrivet dokument.
Längre bort tronar ett monument över en svunnen era,
från tiden innan förnuftet tvingades abdikera
och nu bara hyrs in på timmar. Det är lättare att administrera
betonar utredarna och hänvisar till de digra skrifterna.
Men än bättre blir det om vi slopar arbetsgivaravgifterna.
Det kostar 40 kr för ett dagskort att komma nära statyn,
en bronskloss, en koloss föreställande en stor port,
kanske en dörr till en annan värld eller ett maskhål
till en tillflyktsort. För ett kort ögonblick i denna åsyn förnimmas en strimma hopp och många är de som kommit hit
i tron om en positivare livssyn. Men en annan bättre värld rimmar illa med våra egna ambitioner
att ha den bästa av världar och vi avfärdar
det gamla monumentet som nostalgiskt nonsens,
som ju inte alls lever upp till texten i annonsen.
Vi anser plötsligt att nostalgi är närmast omoraliskt
och att livet skall levas i presens och enligt reglementet.
Åtminstone om man vill ha ut det lagstadgade traktamentet.
Och det vill ju alla och envar. Ingen har principer som kan följas in absurdum och så drabba oss själva på gamla dar, möjligen inom armbågsrum och vissa inplanerade datum,
men aldrig en röd dag och inte mellan tio och trettio och elva. Då är det fika. Ingen ger upp sina behov
för att enbart handla kravmärkt på konsum
när det är närmare till Ica. Ingen är riktigt så altruistisk
eller asketisk och politiskt korrekt
som de låter påskina i sina kontaktannonser på nätet.
Utåt kanske, inför andra eventuellt, men inuti är vi ganska lika.
Det är ju trots allt de barn som leker bäst och bäst leker de virtuellt. På www.byggettindiantält till exempel,
så kan man bygga kojor och tempel. Man kan leka i skogen, palla frukt och med en dubbelklickning är den genast mogen.
Har man tråkigt kan man köpa en vän att visa upp i sin in-box.
Man kan tävla i självsvält om man är tonåring
och äldre kan tipsa varandra om botox och retuschering
i Photoshop för nytt hopp om att våga visa sin kropp
inför en webbkamera man köpt på Datornets rea.
Modellen finns förresten i 2.02 numera
som man lätt kan komplettera med image enhancer
och pixel boost med dirket-länk till egen vald host.
Etta eller nolla lyder nätets egen rättvisa och det enda
som räknas är antalet träffar man lyckas få,
samt kunna redovisa och administrera. På eget bevåg
surfar jag vidare och finner ett avdragsgillt personlighetstest: ett kärlekskryss. Vilken kyss är jag? Jag är en avskedskyss
på en utflyttningsfest visar det sig, och beskrivs
som ett flyktigt hej då med en underton, bitterljuv och svag,
en illusion när kyssar anses som bäst på en sån som jag.
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har ju nyss flyttat in
och är lycklig sambo, och vårt moderna orakel Nätet
ger inga raka besked, men dubbelklicka och du får veta mera och OK om du kan acceptera att sidans kryptering inte är säker och kan komma att chockera. Du hamnar på expressled
via bredband, genom en tajt portal till en sajt
(rekommenderad av en modejournal) som säljer hormon,
naturlig feromonparfym och Viagra och tydligen ska man få
ett utomordentligt bra avtal om man köper stora volymer parfymer för att man själv ska kunna lagra och värva kunder till ett register. Arom byggdes inte på en dag
meddelar en reklambanner, med bild på en leende
och för tillfället populär minister, som vill uppmärksamma dig på trovärdigheten i budskapet och samtidigt tjäna
en hacka till sig, så att du köper fanskapet
redan samma eftermiddag. Du kan helt enkelt inte tacka nej.
Allt kommer att bli bättre; du får fina arvsanlag,
roligare vardag och förmodligen får du igenom
dina årliga avdrag. Allt detta med hjälp av en parfym
med ett innehåll som enligt alla experter är det rätta: enzym
och alkohol, samt androstenol (om du vill ha kvinnor),
och androstenon (om du vill locka män).
Ditt vomeronasala organ får mer än det tål
och blir aldrig sig likt igen sen, troligen överbelastat,
mättat av moln av feromoner utifrån som vill ställa om
din inre biologiska klocka, från personer som är ute efter en dos naturaförmån eller bara en engångsprovdocka.
Sen är du fast och beroende och övertygat troende.
Syntetiska hormoner är framtiden och du ska sprida budskapet
i eldiga tal för att övertyga den allt för etiska samtiden
och dess eländiga moral. Du ska vara den som övertygar
alla oss andra om hotet från ytterligare en fri radikal,
som kan hota vår rätt till lust och lustfyllda jakter
och genom fria val i två akter skall du väljas in via en smal kanal av inre kontakter. Men makt är lika med pakter och du väljer snart in en kompis eller svåger, på eget bevåg,
helt utan att fråga om råd för att bistå dig i biståndsfrågor.
Och på så vis är din svågerpolitik inte helt olik den som tidigare politiker drev och som du granskade med fiberoptik
för att finna fel och fann. Men detta är nu glömt, begravet och gömt i det förgångna. Ingen kritik skall få dig att falla
eller behöva ångra. Du vann och vann rätt så ärligt,
genom löften om fri erotik till alla. Och inte att förglömma
en trevlig dygnetruntöppen närbutik i förorterna
där man ska kunna köpa dagens rätt samt kaffe med ostfralla.
Och vill man åkalla Allah så skall det också gå bra.
Du har visioner om ett enat land, med dans och sång,
åtminstone någon gång ibland. Men efter en tillbakagång
i en Sifo-undersökning och oppositionskritik, så tar du din politik på sjukgymnastik och ger upp.
Du söker en arbetsmarknadsutbildning lite utanför
din målgrupp. Men du får uppbära statlig ersättning
på en bekvämlighetsinrättning och kan i lugn och ro
planera en statskupp tillsammans med en släkting.
Kursen pågår i tre veckor med trevliga schemalagda aktiviteter, som heter saker som team building, male bonding
och analys av future-nånting, alla med mål att boosta
ditt kaxighetsindex med en dryg kilometer eller så.
Kursledaren, en hårding med komplex
blir man uppmanad att kalla hövding, och man hälsar
genom att stå, i ring två och två.
Hövding leder också ett human resource binding-seminarium, för de mest intresserade, i ett inre rum. Det avslutas sen,
som sig bör när det handlar om manliga möten, i bastun. Nätverk är syftet, att ta sig utanför sin arbetarkommun
och ut i världen, ta emot mammon och bli immun
mot gränsvärden. För det är just den här biten som skall ge
det stora lönelyftet efter tagen examen. Men någon tentamen blir det inte på denna del, nej det man lär sig
ligger på ett annat plan än på vilket man kan svara fel,
säger hövding och hänvisar till en hemsida, en privat domän,
en blogg med inlog för endast invigda. Det är här
man skall vara om man är samtida och med i rätt match,
om man vill landstiga och förverkliga,
kan räknas med och vill slippa bygga från scratch.
Man kan tycka att det kräver ett stänk ambition och rätt tänk,
men det enda som krävs är en egen ftp och rätt länk
till berörda parter i en lokal frimurardelegation.

Vara med
Året är 1992. Det finns 50 webbsidor och de flesta består
av enbart text på basal grafisk nivå, inte helt olikt text-tv
men utan bingofunktion och het linje.
Men det var då, och sen dess har det skett en viss tillväxt.
Igår blev det 203,1 miljon träffar på ordet sex
och det är svårt att längre bara ha
en vanlig html-baserad hemsida för att inge respekt.
Det är snarare den som inte har det som verkar suspekt
och förmodligen har något att dölja.
Det håller inte på 2000-talet då alla skall hängas ut
och skriva dagbok i etern eller cyberspace
som det numera heter. Det är inte längre en modenyck
och ungdomlig ström man bör följa, utan en norm,
en enorm revolution, helt enkelt ett skifte i livsstilsparadigm med en i mångas ögon dystopisk underton
och en riktig djungel (dock utan tropisk undervegetation).
Men det är nog bara de födda före 1980 som känner av.
Inte de på Lunar Storm, inte 90-talets Nintendo-generation,
en helt uppkopplad klon som hämtar all sin kunskap
från varandra och sig själva, som vet att allt värt att veta
finns på nätet för den som är någorlunda slängd på att leta
och kan finna mer än bara toppen
på denna isbergskedja av information.
Många är de som tagit till sig det nya årtusendets religion
och börjat tillbedja det globala Alltet. För frälsning,
och för tron på en ny artificiell frihetsdeklaration.
Men ingen hemsida är starkare än sin svagaste länk,
och sanningen sitter lika ofta på ljugarbänk som en annan.
I opålitlighetens högborg, det nya Gomorra och pånyttfödda Sodom är det viktigare än någonsin att vi skiljer oss från dem
och att vi följer rätt generalplan. Generella regler gäller
inte och vi färdas säkrare på dan än på natten.
I största möjliga mån undviker vi så en och annan
uppkopplad amerikan, och surfar vi tillräckligt fort
kanske vi också slipper kvarlåtenskapsskatten.
Och faktum är att få stannar kvar längre än det tar att ladda
en gif-animation, ingen stannar kvar för att läsa information
utan funderar mer på vad man kan hitta härnäst. Resan är målet snarare än att bekanta sig med en enda destination
och ingen är stamgäst. Få tänker mer än en gång
på vilken väg de skall välja vid nästa vägskäl och inga skäl
är bättre än andra för att välja en väg framför den andra,
så länge man hittar saker på vägen att ta hem
och spara. Alla vägar leder till cd-rom
och anledningarna är lika lätta att försvara som uppenbara,
för att det går och för att det finns där. Varför betala
för en dussinvara som man kan ta hem utan besvär,
med lite habegär och en enkel programvara?
Och laddar ner gör vi allihop och en del laddar till och med upp
eller tar steget längre och skapar en hemlig fildelningshubb
för en specifik målgrupp. En inbördes klubb undangömd
på en server med en adress till en obskyr ögrupp söderöver,
och här finns program och filer så det räcker och blir över
med syfte att dominera cyberrymdens nedladdningsstatistik
för intern trafik, och kanske för att ursäkta
ett momsbefriat inköp av senaste fiberoptik.
Det är mängd och hastighet som är respekt och framtiden,
allt annat är en befängd idé om att leva i imperfekt
och lite efter samtiden. Men dagen kommer
då en enveten och skuldmedveten man som allvarsamt
spelar rollen som lagens långa arm, storföretagens noggranna konsument och näringsfrihetsombudsman inte står pall.
Han sätter ner foten och pekar på moralförfall
och brist på god karaktär. Han heliga graal är att ta fighten
med all omoral på nätet och stänger sajten omedelbart
utan besvär. Men sidans URL tas över samma kväll
av en hacker med heliga ideal i en annan intressesfär,
att få Microsoft och imperiet på fall med en storslagen interkontinental plan och en militär trojan.
Men han går in i brandväggen redan första dan
och kvitterar istället ut ett bidrag för att hjärntvättas
till lutheran. Tar nätet egentligen slut någon gång
eller stans, och i så fall när och var?
Tydligen här: http://www.atw.co.za/end.html
om man ska tro nätets största remissinstans, Googles svar.
Surfa dit och du blir kvar minst ett par dar,
från bäst föredag till sista; sen börjar det om från noll.
Men AltaVista är av annan åsikt och tror att nätet expanderar
och uppdateras varje tisdag. Och flera är anhängare
av teorin att webben är oändlig, och att dess utökande accelererar. Ungefär som en ballong som blåses upp,
med krökande tid och hörn och allt. Och kanske har nätet uppkommit gång på gång i samma gestalt; och varje nät
finns kvar som en cookie, en kontrollgrupp som kontrollerar denna nya ungtupp, årets rookie, den nyfödda laman
sprungen ur skötet som nätverksbarn
och uppfödd av mamma Schaman. Sonen med stort S,
spådd av ödet och som siare nödd och tvungen
att senare leda nätets utvecklingsindex vidare;
i häxprocess som en exformatisk gödselspridare.
Ända till dess att alla i Nya Gomorra och morgondagens
Norra Sodom är on-line och dessutom som genom trolldom,
är det alldeles innan universums ultimata deadline.
Sen följer äntligen domen från alltinget:
lydnad av det stora ingentingets skepnad och fantom,
som vi alla väntat på sen moderkortens barndom:
Tystnad. Och lugn efter nätets sista spik i den digitala kistan, med nytt gehör för glesbygdspolitik och sänkt skatt på diesel bygger vi ett nytt analogt folkhem med trivsel och trevnad.
Och inte minst en stark framtidstro på individens
och verklighetens överlevnad.
Vi övergår till att använda penna när vi vill skriva
och samtalar IRL eller per telefon med nummerskiva.
Vi återupptäcker folkmusik framförd helt analogt,
analogt med tidens melodi. Varje man skall känna sig fri
och kvinnan vid hans sida skall känna sig något liknande
över veckosluten. Och snart vill vi avliva myten
om att det förr var avvikande, att alla hade varsin magisk dörr till en kosmopolitisk sanning, lika skrämmande som berikande,
en teknik vi kallade nätet där svaren fanns, som stod till grund för de politiska besluten och demokratins konstgjorda andning. Man slapp ses och vänta på brev, slapp köa utan kunde handla på distans. Men detta vill vi nu radera ur historien.
Och pergamenten som skrivs skall förstås av ingen.
Ju färre som vet, desto bättre ser framtidens evighet ut
jämfört med dagens förtret. De som vet, vet ju att vi lever
i den bästa av världar. Verklig och konkret, handfast
och jordnära, antik och äkta utan fri erotik och uppkopplade lik som ska inkräkta med virushärdar, med vanligt hederligt folk som mellanvärdar, som bedrar nära och kära
med för många uttag varje dag från en främmande bank.
Så låter dagens lära, och från och med nu också vedertagen
sen gårdagen. För historiens unkna stank ligger de beslutande till last, och därför tas den bort helt krasst och görs om
från början. Det är enklare så och det blir,
eller rättare sagt har varit som man vill att det skall.
Från denna dag och så långt tillbaka vi kan minnas.
Den nya antiterroristlagen inkluderas för säkerhets skull
och sägs vara en storslagen mall
och bättre än de tidiga demokratiska plagiaten,
och folket skall så vinnas i förtroende för den totalitära staten.
Men efter en lång och lyckosam inledning med lovsång
och kostsam propaganda, så tillsätts en utredning om vidare medelstilldelning genom en grundlig genomgång i statlig anda. Noggrann, långsam och överbetald, men oberoende
och objektiv, samt oroande enligt alla viktiga förståsigpåare
och även några andra som förstår att idag trots allt är bättre
än igår. För resultatet blir inte som man tänkt, utan en miss
i beräkningen, en kompromiss, enhälligt och ett streck
i protokollet för alla som vill behålla det rådande samhället
helt och hållet. Men som många påstår sig ha misstänkt
redan från start, innan man beslutade, eller omedelbart
efter det att historieomskrivningens framfart målade vitt
av becksvart och man såg åt vart det lutade. Men nu
sen man åter slutade så rullar alla de kända marknadshjulen igen, strax efter varandra. Utredaren och tillika delegaten
som tillsammans med den uppklädda advokaten
förkunnar att historien är återinsatt, bara så där över en natt
och tillägger att den borde blivit så för längesen.
Men vilken historia de skriver från och med nu
är det ingen som frågar. I den rådande enigheten
om att den styrande överheten äntligen är upplyst
och medveten, så är det ingen som vågar. Och folkmassan
är tyst. Förväntningen på senaten och regeringen är stor.
Man reser en byst och hyllar evigheten som man tror
ser ljus ut. Eftersom marknaden genom ett finansinstitut
styr som förut, med stadig hand över handel och land.
Men med lika andel despoti och demokrati
i kapitalistiskt ledband, så blir guldet snart till kvicksand.
Men nu går vi händelserna i förväg. Än så länge är samtliga planer ärliga och trovärdiga och enligt inne-listan
mycket samtida, men ändå visionärt nåt i hästväg överväldigande storslagna. Framtiden är äntligen här. Högervriden och auktoritär, men ljus och folkkär.

Tillbaka
Med Sverige i tiden, från Birger kung till Burger King
och med en framskriden plan på en privat akutmottagning.
Så ska landet genom tvagning och ansiktslyftning
räddas ur den ekonomiska krisen, blicka framåt
och bäras fram på en sponsrad yacht med dyr inredning.
Endast redan kända personer får sen röstas till riksdagen
och endast fulländade leenden från Sveriges enda
i TV synliga landsända kan framöver besluta om rikets lagar
och skeenden, men då och då och emellanåt
ska gemene man få sms:a sina frågor
om de folkvaldas beteenden och ge igen
för beslutade lagar som ingen ville skulle gå igenom än.
Men kanske sen, om naken-Janne och Big Brother-Manne
sluter upp i en riksomfattande gala för den goda saken
att genomdriva förändring, och Idol-Mariana besjunger initiativet i samma dygnslånga tv-sändning.
Då ringer folk för 19.90 per minut för ett diplom
och för tron att just de förändrar världen tillslut.
Det är många som tror dagligen, och många som vet
Men få lever i samma verklighet som dem
som hävdar att deras sanning har funnits med i en evighet.
Därför är det lättare att de på TV får bestämma om regler
och lagar, vad som är snyggt, vad som är bra
och vad som ska bli norm för en hel generation:
att det till exempel är normalt att bo i ett vardagsrum,
i hundra dagar eller mer om man inte är så noga med datum
Bortgjord offentligt är bästa polare med svenska folket.
Borta bra, men ohämmad bäst sitter i Svenssons förlängda
tv-soffa och dricker öl på bästa sändningstid.
Gång på gång. Ett lagom modernt sätt att bli kung
i femton minuter eller för en dag. Och är man med
en hel säsong och är snygg och ung får man flera fördelar
i samhället och plockar hem fler av de poäng som fördelas.
Man går före i könsbyteskön, plockar ut svart DJ-lön
och åker på turné utan att egentligen ha något att turnera med.
Men det är resan som är målet, och i nästa omgång
är man veteran och därmed castad, och delar bostad
med en störd knöl med egna lagar, en bimbo som behagar,
en nörd och en minoritetsrepresentant tillika professionell demonstrant. Och sen, även om inga tjänster är lediga,
kan man få jobb inom media på en nöjesredaktion
egentligen utan direkt ambition. Men allt har en ände
och det hände som alla trodde. Och med facit i efterhand
sa alla att de visste vad det berodde på. Alltså precis
enligt alla prognoser på de kända konjunkturinstituten
så sprack reality-bubblan till sist på slaget, och naturligtvis
kom besluten: att alla b-kändisar skulle uppfostras
genom nanny-akuten och ingen fick längre utan intyg,
kalla sig artist för att gynna det egna aktiebolaget.
Mötet ägde rum på en tisdag, i ett rum tidigare ägt av staten.
Men som numera är en del eller flera, av ett privat internat
styrt av den amerikanska senaten. Det var ett publikt evenemang som lockade fram åskådare från här och där
och när och fjärran och som direktsändes och utnämndes
till den sista reality-härvan, den slutliga spiken
i dokusåpornas kista. Slutpunkten och pricken över alla under, och några sista sekunder av den vanlige mannens
och kvinnans 15-minutersstunder och deras gluttande kunder.
Efteråt i tystnaden skingrar piketpolisen folkmassan
och hänvisar dem istället till den växande kön
utanför a-kassan, där folk nu står och ser på en karriär
som gått i stå . Och tyvärr. Avslag enligt paragraf 107:
pengar betalas ej ut efter röd domedag, och inte heller nu eftersom handläggningstiden överskrider fysikens lagar
om hur rummet kröker och vrider tiden och överstiger
antalet tillåtna sjukskrivningsdagar. Överklagan med krav
på en spark i skrevet på den som skrev kravbrevet,
skickas till försäkringskassans polisutredning
och den beredning som också utreder polarisens utbredning, som blivit en följd av havens ödeläggande övergödning
och de allra flesta djurs för tidiga begravning.
Men den är inte mycket att göra åt nu.
Det som hänt har hänt. Vi säger förlåt, hoppas att den ökande vinden har vänt och försöker med hundögon och lugnande ord.
Men ingen is tar hänsyn till argument.
Efter århundraden av glåpord och för många dråp och mord och naturen tar tillslut tillbaka allt som mannen tagit
från moder jord och gjort till sitt. Vi försöker tala om
att vi aldrig menade illa, att inget är svart eller vitt,
att från och med nu är mitt också ditt och lika mycket värt.
Vi yrkar på förmildrande omständigheter, på vårdslöshet
i paniken eller misshandel på sin höjd, kanske oaktsamhet,
av det som borde varit oss kärt och ju egentligen dyrkar,
ja avgudar till och med. Men isen tar ingen hänsyn
till sådant och drar sig inte undan eller tillbaka.
Jorden blir lite extra våt och vi får börja om i paradiset,
dit vi tar oss i en större båt för par. En resa på fyrtio dar
och det regnar oavbrutet, gudalikt medvetet
och störande envetet. Men ingen ersättning från resebyrån
som åberopar force majeur genom en administratör
och helt enligt en standardparagraf från helvetet.
Och väl i land på paradisets parasollbeklädda sandstrand
testas vi som sig bör att smaka årets frukter ibland, att stå emot frestande lukter och feromoner. Att helt enkelt inte vilja få mer
än vi blivit tilldelade och lovade. Endast då skola vi bli frälsta och helade. Våra synder skall för längesen vara överspelade och förlåtna. Och vi skall för evigt leva lyckligt belåtna.
Det låter så bra att vi försöker ett tag på hösten,
Till och med en ganska lång stund, kanske en hel dag
innan våra fina tankar avbryts av avund i form av en röst
från en närbelägen avgrund. Rösten är ett viktigt meddelande från en sponsor förklädd till ett statligt bildningsförbund.
Men det är en privat koordinator från ett högt uppsatt kontor.
Och vi tappar tråden, lägger frälsningen åt sidan
och låter någon annan få den. Vi har viktigare saker på g,
en ny idé om hur världen bör se ut och fungera.
Och då kan vi inte sitta stilla och be och meditera.
Det har nämligen idag kommit till vår kännedom genom DNA
och gemensamma genom att vi egentligen är samma som de. Och det tror vi de tycker är bra eftersom i dem bor en inre tro och önskan om att alla bör vilja vara sådana som vi och jag. Åtminstone ett slag, fram till en gemensam domedag.