Fladdermusekologi

Fladdermusens år

I norden spelar vårt kalla klimat en avgörande roll för hur fladdermössen måste bete sig under året. Här följer lite kort vad de gör under olika årstider.

Höst: Parning, revirhävdande och flyttning

På hösten, innan det drar ihop sig för övervintring, så försöker hanar få tag i honor att para sig med. Detta kan yttra sig i olika parningsritualer som inkluderar flyguppvisningar, patrullsträckor och dofter. Den fladdermus som man här märker av allra mest i våra trakter är nog gråskimlig fladdermus, som med sina hörbara ljud patrullerar städerna hela hösten ända in i december om vädret tillåter. Många fladdermöss håller harem, där en hane kontrollerar ett flertal honor, som tex stor fladdermus. Men alla varianter av parningsförhållanden har rapporterats även om stabila parförhållanden är ovanliga. Det skiljer sig förstås också en del olika arter emellan. Även om merparten av parningarna sker på höstkanten innan vintersömnen, så är det många fladdermöss som också utnyttjar de långa vinternätterna till ett tjuvnyp. Framför allt gäller detta mustaschfladdermöss och Brandts fladdermus, där man flera gånger observerat hanar som vaknat mitt i vintern och då passat på att smyga sig på en sovande hona.

För att ta sig till övervintringslokalerna, där också många fladdermöss har sina parningslekar, så kanske de måste flytta en sträcka. Vissa fladdermöss flyttar knappt alls, medan andra drar söderut, ner till kontinenten för att få en länge höst, eller kanske troligare en tidigare vår. Du kan läsa mer om flyttning här.

Vinter: Övervintring (och parning)

Övervintring: Eftersom det inte finns några insekter att hitta under vintern måste fladdermössen spara energi genom att övervintra. Och beroende lite på väder (och alltså insektstillgång) och art så ”sover” alla svenska fladdermöss mellan oktober och april, ungefär. För att övervintra letar fladdermössen upp en mörk, fuktig plats (eftersom de är känsliga mot uttorkning) med jämn temperatur som inte helst inte överstiger 5 plusgrader och absolut inte blir kallare än noll. Detta för att kroppsfunktionerna skall kunna hållas igång på ett minimum av energiförbrukning. En sådan här plats brukar vara en grotta eller gruva, kanske en jordkällare eller en vind. Man kan hitta flera arter fladdermöss övervintrandes sida vid sida, ibland i en och samma klunga. Men ofta så sitter fladdermössen en och en. Då och då vaknar fladdermössen ur dvalan, för att kissa lite, för att flytta sig eller för att som vi berättade förut, para sig. Ett känt fladdermustillhåll är Tabergsgruvan, en annan är Sala silvergruva. Men tilläggas kanske bör att de flesta övervintringsplatserna nog fortfarande är okända för oss.

Vår: befruktning, yngelkolonier

Fladdermöss parar sig visserligen på hösten/vintern, men själva befruktningen sker inte förrän på våren, efter det att vinterdvalan är över. Det hade ju varit högst olämpligt att föda barn mitt i vintern när det inte finns någon mat att tillgå, och att para sig på våren är det liksom inte tid till. Så fladdermöss har alltså löst det hela med fördröjd implantation.

I april, maj efter övervintringen så flyttar fladdermössen till nya bostäder. De dräktiga honorna flyttar ihop i en yngelkoloni, ofta i sydväggar i hus där det är varmt och skönt. Men håligheter i träd går naturligtvis också bra. Yngelkolonierna kan bli riktigt stora, upp till flera tusen individer. Hanarna dröjer ofta kvar lite i vinterboningarna eller flyttar ut i egna håligheter eller tillsammans med några andra, dock ej tillsammans med honorna.

Sommar: Ungar föds och skall lära sig flyga

I slutet av juni eller i början av juli kommer fladdermusungarna. Oftast föds bara en unge (per år), ibland tvillingar, vilket är vanligare hos vissa arter än andra. I gengäld så blir fladdermöss gamla, och rapporter om 30-40 år gamla fladdermöss är inte ovanliga. Oftast så får små djur många ungar och lever korta liv medan stora djur får få ungar och lever länge. Men inte fladdermöss alltså, de är stora djur i en liten kropp. När ungarna föds är de ganska hjälplösa, såsom ungar brukar vara, och suger sig fast i moderns ena bröstvårta. När kvällen kommer och honan måste ha mat, så hänger hon upp ungen på väggen och ger sig ut på jakt. I en riktigt stor koloni fladdermöss kan man ju undra hur de hittar rätt unge när de kommer tillbaka i mörkret. Men ett väl utvecklat luktsinne och med läten som bara hona och unge känner igen, så brukar det gå ganska bra. Ifall det skulle behövas så kan mamman också flyga med ungen på magen.

Efter en månad, i början av augusti så börjar ungarna att flyga och strax där efter så ska de försöka fånga insekter själv. De måste lyckas med detta innan hösten för att kunna äta upp sig inför vintern, då de tappar en fjärdedel till en tredjedel av kroppsvikten under dvalan. Det är ganska mycket för en 5-grams fladdermus. Som de flesta barn, så har fladdermössen lite svårt med motoriken och sinnena i början, och det är inte ovanligt att ungarna förirrar sig in i hus. Skulle man hitta en fladdermus i hängande i ett rum i augusti så är det bara att ta på sig en handske, lyfta ut den och hänga den i ett träd, helst på kvällen. Se annars till att hänga den i skugga och långt ifrån huskatten om det finns en sån.
De flesta fladdermöss behöver ytterligare ett år för att bli könsmogna, men vissa arter parar sig redan första hösten.

Vill man hitta fladdermöss på våren/sommaren, så ska man leta på vindar, i ihåliga träd, under broar, i kyrktorn och i väggar. Eller så bygger man sig en holk.

Nordiska fladdermöss och Humlerotätare – en sinnesekologisk studie

Det är midsommartid i Västergötland och klockan är drygt elva på kvällen. Skådespelet börjar. Den första nattfjärilen dyker upp, finner sin plats på ängen och börjar stilla nyttja den osynliga hissen. Upp och ner, upp och ner i en outtröttlig rytmisk rörelse. Snart följer andra efter och innan man vet ordet av är ängen ett hav av guppande silvervita fjärilar – Humlerotätare (Hepialis humuli). Alla är de hanar i hopp om att finna en hona genom att visa upp sig i parningsdans. Men de spelar ett farligt spel. Det dröjer inte länge förrän fladdermössen dyker upp, de vet att det här serveras mat och har inga som helst problem att dyka ner och snappa åt sig den ena fjärilen efter den andra. En nattfjäril med ett vingspann på 6 cm ett välkommet skrovmål för en nordisk fladdermus som är van vid betydligt mindre byten. Men under ett par veckor varje år vet de att på den här ängen kan de äta sig mätta med minimal ansträngning. De störtdyker ner från sin patrulleringshöjd på fyra meter och tar tillsynes enkelt en fjäril i grästoppshöjd. Över hela ängen kan man se hur fladdermössen om varandra dyker lodrätt ner i gräset och upp igen, med en fjäril i munnen. Ett skådespel man inte finner på många ställen i världen. Humlerotätarna har till skillnad från de flesta nattfjärilar inga öron och kan alltså inte höra fladdermöss. Deras enda försvar är att flyga så lite som möjligt och att gömma sig så gott det går. Flyger gör de endast ett par veckor om året, då det är parningsperiod och då endast en halvtimme - trekvart åt gången. Humlerotätarna använder en visuell parningssignal och de flyger när kontrasten mellan de vita vingarna och bakgrunden är så stor som möjligt, d.v.s. strax innan midnatt, vilket också är efter det att fåglarna gått av sitt skift för dagen. De undviker så dessa rovdjur. För att skydda sig mot fladdermössen som ju vanligtvis jagar med hjälp av ekopejling, så flyger fjärilarna så nära grästopparna det bara går. Syftet är att bli akustiskt osynlig, alltså bli omöjlig att pejla in med hjälp av ljud. Fladdermössen har nämligen svårt att skilja byteseko från gräseko och ju närmare gräset humlerotätarna flyger, desto osynligare blir de, ungefär som flygplan försöker hålla sig i radarskugga för att fienden inte skall upptäcka dem. Men när ekolokalisationen inte räcker till så har fladdermössen inte varit sena med att lära sig nåt nytt, att jaga med synen. Trots den nordiska fladdermusens relativt dåliga synskärpa (den ser ca 1cm stora objekt på 1 m håll), så är humlerotätare tillräckligt stora och iögonfallande för att synas och åtminstone två veckor per år så har synintryck stor betydelse för jagande nordiska fladdermöss.