Utdrag ur en forskares dagbok

19/6 1999

Klockan är snart midnatt och återigen har jag tagit för lite på mig. Västgötska järnnätter ska tydligen aldrig underskattas. Gårdagens knottbett känns i alla fall mindre när det är kallt och idag riskerar jag nog inte att få lika många. Det blåser en stilla vind som lägger pussel med varma och kalla luftstråk och krusar ängen som om vore den en havsvik. Skådespelet tar sin början, den första fjärilen dyker upp, finner sin plats på ängen och börjar stilla nyttja den osynliga hissen. Upp och ner, upp och ner i en outtröttlig rytmisk rörelse. Snart följer andra efter och innan man vet ordet av står vi i ett hav av guppande silvervita fjärilar - Humlerotätare. Alla är de hanar i hopp om att finna en hona genom att visa upp sig. Men de spelar ett farligt spel.

Det dröjer inte länge förrän fladdermössen dyker upp, de vet att det här serveras mat och har inga som helst problem att dyka ner och snappa åt sig den ene fjärilen efter den andra. En nattfjäril med ett vingspann på 6 cm ett välkommet skrovmål för en nordisk fladdermus som är van vid betydligt mindre byten. Men under ett par veckor varje år vet de att på den här ängen kan de äta sig mätta med minimal ansträngning. Att vi är där och tittar på verkar inte störa fladdermössen nämnvärt. De kan störtdyka ner från sin patrulleringshöjd på fyra meter, och bara på en armlängds avstånd ifrån oss och ta en fjäril i grästoppshöjd. Man kan nästan höra hur nöjt den tuggar i sig bytet. Över hela ängen ser vi hur fladdermössen om varandra dyker lodrätt ner i gräset och upp igen, med en fjäril i munnen. Ett skådespel man inte finner på många ställen i världen, åtminstone inte i ett för människan så behagligt ljus som den svenska midsommaren erbjuder. De flesta fladdermusforskare runt om i världen tvingas brottas med mörker i långt större utsträckning och en sådan här möjlighet får vi ju inte missa.

Vi är här för att arbeta. Förhållandena på ängen gör att vi kan komma lika nära jagande fladdermöss som om vi lät infångade fladdermöss flyga i en kontrollerad laboratoriemiljö, med den lysande skillnaden att fladdermössen är på hemmaplan och beter sig som de alltid gjort. Men helt och hållet kan vi inte låta bli att manipulera med situationen. Vi vill ju ändå kunna kontrollera det vi studerar, så att vi också kan tolka resultaten av det. För lite konstigt är det att fladdermössen är så framgångsrika. Visst är fjärilarna stora, goda och lätta att ta, men de flyger tätt intill grästopparna och fladdermössen som jagar med ljud borde bli störda av detta. De borde helt enkelt inte kunna skilja ut vad som är gräs och vad som är fjäril. Vi vill förstås veta hur de gör. Vad vi gör är att vi ställer ut ett par pinnar med döda utspända fjärilar på, för att se hur fladdermössen reagerar på dessa. De tar dem också. Vi låter sedan en av pinn-fjärilarna sitta upp och ner. De visar då inte upp sin vita översida utan sin mörka undersida och då plötsligt bryr sig inte fladdermössen om dem längre.

Kan det vara så att fladdermössen trots allt kan använda sina ögon när de jagar? De som alltid har ansetts i det närmaste blinda. En klart intressant upptäckt. Och det är därför vi har varit här i ett par veckor och upprepat försöken, om och om igen.

Läs mer om fladdermöss och syn här
Läs mer om fjärilars försvar mot fladdermöss här