Doktorsavhandling Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet 2003

SAMMANFATTNING

Fladdermöss av underordningen Microchiroptera använder sig av ekolokalisation (sonar; SOund Navigation And Ranging) för att orientera och för att finna byten i mörker. Sonar ersätter således till viss del den funktion som synen har hos många andra djur. På grund av uttunningen av ljudvågor i luft och så kallat ”klotter” är dock räckvidden vanligen begränsad till ett fåtal meter. Fladdermöss måste därför använda sig av andra sinnesintryck för att komplettera den ibland begränsade information som sonar ger. I denna avhandling belyser jag synens roll i fladdermössens liv.

Fladdermössens ögon är vanligen små och kan verka obetydliga, men variationen är stor. Hos arter som plockar byten från underlag (gleaners) och bland fruktätare finner man de största ögonen. Alla fladdermusögon är dock anpassade för svagt ljus, med stora linser och breda receptorfält. Fladdermöss är relativt bra på att upptäcka små skillnader i belysning och deras synskärpa försämras inte nämnvärt i ljusförhållanden vi skulle uppfatta som totalt mörker. Synskärpa eller upplösningsförmåga varierar dock mycket mellan olika arter. Man kan mäta upplösningsförmåga antingen teoretiskt genom att räkna ganglieceller i ögat, eller genom beteendestudier, i vilka fladdermössen presenteras med roterande linjemönster av olika storlek. Vissa av våra svenska Myotis-arter ser inte mycket bättre än att de kan separera objekt med 5° mellanrum, medan den amerikanska Macrotus californicus kan separera objekt med mindre än 0.06°, vilket ungefär motsvarar upplösningsförmågan hos en hund. Huruvida fladdermöss kan skilja ut olika former och mönster med hjälp av synen verkar också variera betydligt mellan olika arter, men generellt verkar frukt- och nektarätare vara bättre på detta än sina insektsätande släktingar.

En av de mest grundläggande av ögats funktioner är att registrera mängden ljus i omgivningen och på så vis kalibrera den inre klockan. Vissa tropiska fladdermöss undviker att flyga ut om natten är för ljus, till exempel då det är fullmåne, ett beteende vi inte finner i någon högre utsträckning bland fladdermössen på våra breddgrader.
Eftersom sonar endast fungerar tillfredsställande på korta avstånd, används synen främst på längre håll, för att till exempel finna landmärken och för att undvika hinder på väg till och från födoplatser, eller under migration. I sådana situationer verkar det som om synintryck är viktigare än information från sonar. Även inom räckvidden för sonar kan man ibland se att fladdermöss förlitar sig till synen, särskilt om sonar- och synintryck står i konflikt. Mängden ljus och tiden på dygnet kan också avgöra vilket av sinnena som har företräde.
Frukt- och nektarätande fladdermöss har generellt sett bättre syn än insektsätare och kan förmodas utnyttja synen i relativt stor utsträckning då de söker efter föda. Men även insektsätare tar hjälp av syninformation då det behövs. Långörad fladdermus Plecotus auritus plockar ofta stillasittande insekter från blad och använder då framför allt sin känsliga hörsel för att lokalisera ljud som bytena själva åstadkommer. Den använder dock synintryck hellre än ekolokalisation som komplement till den passiva hörseln. Nordisk fladdermus Eptesicus nilssonii använder sig delvis av syn för att finna stora stillastående byten bland växtlighet, byten som är svåra att urskilja med hjälp av sonar. Detta trots att de har en relativt begränsad visuell upplösningsförmåga, ca 1°, vilket är ungefär 60 gånger sämre än en människas.

Ekolokalisationen är utan tvekan det som gjort fladdermössen till en av de mest framgångsrika och mångskiftande däggdjursgrupperna på jorden. De har dock behållit ett funktionellt synsinne som ett viktigt komplement. De, liksom vi använder sig av så många olika sinnesintryck som möjligt för att lösa livets uppgifter.

till hela avhandlingen (exkl publ. artiklar)

(C) Johan Eklöf 2003